Din hud är doppad i honung
Det har varit ett tomrum här på bloggen över helgen. Jag beskyller jobb och baksmälla för det, men trots det har helgen min varit väldigt bra. I fredags hade jag medvind då jag bestämde mig för att klippa mig, och att bli av med det mesta av sitt hår är väldigt bekvämt, även om jag var skeptisk till en början, men det är man väl alltid efter ett besök hos frisören. Jag vet att jag är sån iallafall. Bestämde mig därefter att traska till Skrapan och beställa en iPhone 4, vilket i sin tur resulterade i att jag fick med mig en hem direkt då de hade fått in 1 st precis innan jag kom. Det kanske låter tragiskt men det var fjärilar i magen känsla när jag med iver bar omkring med den i påsen min, sån är jag. Materialisten, hej.
Trots att jag själv är väldigt nöjd över att jag har en ny vän i fickan, så är det inte det som jag hade tänkt skriva om, egentligen. Sanningen är den att jag kanske inte har så mycket att komma med, men jag ville säga det att Annika Norlins nya album, "Facit" har ett väldigt passande namn. Det känns som om det är ett facit över hur musik skall vara, åtminstone på hösten 2010, för mig. Mycket talar för att den här hösten blir den bästa någonsin, jag tror det, fastän det kanske är så att jag är sjukligt och naivt optimistisk.
Det var mest det.
När jag faller, orkar du för två?
Jag slår på en låt, en melodi, en sång tar mig tillbaka till en högstadietid och en person som idag känns väldigt avlägsen. Jag erinrar mig handskrivna brev där jag citerar min favoritpoet, rösten jag hörde i mina öron och orden han viskade hamnade istället i ett brev, i ett kuvert som skickades 70 mil så att du skulle kunna läsa det, fästa det på din vägg och i gengäld fick jag dyrbara Håkan-texter som just nu befinner sig i samma kuvert du skickade mig, längst ner i en låda av minnen. Där förblev du, men ikväll tas du upp och läses för första gången på väldigt länge.
Jag läser textrad efter textrad, dricker en klunk te och ser hur regndropparna bildar hundratals cirklar i vattenpölarna på gatan, samtidigt som jag hör orden som ekar i hörlurarna: "Stå ut med mig, jag behöver dig".
Mycket har förändrats på fyra år, men mycket har förblivit detsamma. Jag saknar Det.
The water sustains me without even trying
Helg, regnsmatter mot fönsterrutan svischande och svoshacnde i träden när vinden tar tag i grenarna, precis som Annika Norlin sjunger i Arjeplog, låten alltså. Det är både grått och mysigt utomhus, eller om det är mest en inbillning i mitt huvud att det är det.
Slutet på veckan har med andra ord varit väldigt angenäm, men det kan ganska enkelt vända imorgon. Vad gör en bra vecka, när man kan ha fyra skitår framför sig? Lika mycket som en fis i rymden, ungefär.
Svängde förbi Miljöpartiets sekretariat på Pustegränd häromdagen och hämtade upp två kassar med valsedlar, och några affischer som i dagsläget bland annat pryder busshållplatsen nere på Tussmötevägen, vacker kontrast med grönt mot den gråa betongen i det gråa vädret, lite som en symbolisk fyr, lite i alla fall.
Mötte upp Isac igår, vi delade två timmars sällskap och ord. Vi förtidsröstade. Jag kom överens med en säljare att jag ska beställa en iPhone4 32gb nästa fredag (löööön!).
Slutet på veckan har med andra ord varit väldigt angenäm, men det kan ganska enkelt vända imorgon. Vad gör en bra vecka, när man kan ha fyra skitår framför sig? Lika mycket som en fis i rymden, ungefär.
Det finns två mål imorgon:
- Byta regering
- Hålla Sverigedemokraterna utanför riksdagen
Imorgon faller domen.
Min gud, släpp ut mig
Ännu en timme med Uppdrag granskning avklarad, en utav veckans höjdpunkter nu för tiden. Det kan jag dra två slutsatser av, antingen är det jäkligt bra, eller så är mitt liv väldigt tråkigt. Nä, det är lite mysfaktor på en tekopp och ett schysst reportage om någonting som står mig nära till hjärtat. Skolpolitiken. Nu ska jag inte fladdra iväg och skriva textrad efter textrad om det, nej. Det känns som om mitt liv de senaste månaderna mynnat ut i en enda lång politisk valkampanj och jag är trött på alla intetsägande reklamskyltar, "Ja till Europa", "Jag kan inte vänta", "För ett mänskligare Sverige". Tack, du förändrar verkligen min åsikt om din politik till det bättre.
Hur som helst. Hösten tränger sig allt längre in på tröskeln och rockar, kappor och paraplys tas pås. Det är snyggt och inspirerande och klunken med te känns allt godare och godare. Jag låter nästan optimistiskt, vad har hänt med mig? Joakim, din vän pessimisten liksom. Kanske har han gått i ide, jag hoppas tämligen det.
Hur som helst. Hösten tränger sig allt längre in på tröskeln och rockar, kappor och paraplys tas pås. Det är snyggt och inspirerande och klunken med te känns allt godare och godare. Jag låter nästan optimistiskt, vad har hänt med mig? Joakim, din vän pessimisten liksom. Kanske har han gått i ide, jag hoppas tämligen det.
Samtidigt sitter jag och avnjuter människor vars estetiska sida är lite mer påtaglig än min, jag menar att blogga om streckgubbarna och planeterna jag ritar på jobbet känns inte lika "fetch", och ja. Jag citerade Mean Girls. Sån är jag.
Nå väl, nu ska jag fylla på min tomma tekopp, lyssna en kvart på Arcade Fire och sedan bege mig till tv-soffan igen. Vilket liv man lever, det lilla livet. Det trivs jag rätt bra med.
Jag vill inte höra vad du har att säga, jag vill bara hålla din hand
Spenderar sista timmarna av tisdagskvillarna med att avnjuta Facit, Annika Norlin och Säkert!:s senaste projekt. Lyssnar igenom albumet en gång och fastnar genast på det sista spåret, "Tyst nu".
Den akustiska gitarren och riffen skriker höst, lyriken träffar direkt i själen och musiken är stämningsfull för två. Tvåsamheten är avsaknad men musiken är ett fint sällskap och ersätter mänsklig kontakt, vilket i vissa fall kan vara en nackdel, men inte ikväll. Vet inte om det är för att jag har någon form av asocial störning, (vilket skulle förklara en hel del) eller om det är för att det är väldigt bekvämt att lyssna på stämningsfull musik såhär innan det är dags att bädda ner sig för kvällen. Förmodligen lite av båda.
Kollar på klockan och ser att den slagit över till onsdag, och jag som tänkte ordna till min dygnsrytm. Icke.
Nå väl, godnatt.
I just want somebody to hold me through the night
05.42. Vaknar av regn som smattrar mot mitt fönster. Drar täcket över huvudet och önskar att de kommande åtta minuterna innan alarmet ringer ska vara långa.
Det ringer, jag rycker till. Inte idag heller.
Regnet tillsammans med faktumet att när jag hoppfullt kikade i min plånbok (ett gult Camel cigarettpaket) endast hittade fåtalet enkronor och mindes att jag spenderade mina sista pengar på en fullkomligt onödig McDonalds-måltid i lördagsnatt, är inte alla måltider där onödiga förresten?
En tom plånbok och ett dyrt abstinensbesvär. Detta bådar gott för resten av månaden. Hur som helst fick måndagen ett lyckligt slut, framför datorn med Jens Lekman i öronen. Jens Lekman är höst.
Rastlösheten.
Jag har så länge jag kan minnas varit en rastlös person med spring i benen, även om det på senare år snarare blivit någon form av mental rastlöshet.
Det är väl delvis därför jag i skrivande stund påbörjar min senaste blogg, mitt senaste projekt. Kanske att det den här gången inte rinner ut i sanden, utan mynnar ut till någonting, vad det här någonting skulle kunna vara är i nuläget oklart. Jag vet inte själv vad jag vill åstadkomma, men jag vet att mina fingrar njuter av att skrida över tangenterna som ett spel med marionettdockor.
Jag hoppas att drivkraften jag har ikväll finns kvar en längre tid framöver. Det är lite nostalgi från pojken som brukade skriva två, tre artiklar per kväll och fortfarande aldrig var tillfredsställd med vad han åstadkommit. Det fanns alltid en känsla som inte gick att pricka med ord, och det gör det fortfarande.
Hur som helst så är tanken att jag ska beskriva min vardag, mina tankar, mina känslor och luckra upp min integritet för er som hittat vägen in hit. Jag hoppas att jag kan besvara dina förväntningar, men framför allt mina egna.
Med det säger jag god natt, god natt.